Många funderar under semestern över sin vardag och sin karriär. Ungefär en miljon svenskar skulle vill byta jobb och många av dem tillhör nog gruppen som bävar för att semestern ska ta slut.

Sedan finns det dem som bävar inför semestern… P var ett sådant exempel. Han var svetslärare och hade en skelettsjukdom som gjorde att muskler och skelett sakta växte samman. Konsekvensen blev en oerhört smärta och en stelhet som egentligen innebar att han var sängliggande. Läkarna hade velat sjukpensionera P i många år, men han vägrade. Han vägrade också konsekvent att ta ut sin semester.

Jag, som var hans chef, tvingades konfrontera honom

”P du måste faktiskt ta ut din lagstadgade semester. Det är min skyldighet att se till att du är ledig.”

P tittade på mig med förtvivlan i ögonen och sa

”Helgerna är fruktansvärda. Jag ligger hela dagarna och vrider mig av smärta. Smärtlindringen hjälper inte trots att jag tar tre gånger mer än vad läkaren ordinerat mig. Det är fruktansvärt. Det enda som får mig igenom helgen är att jag ska få träffa mina elever på måndag igen.”

Vi gjorde en deal jag och P. Han registrerade semester i HR-systemet och jag tog in en vikarie (ofta en duktig elev som han ville ge chansen att få jobba), sedan dök Peter upp som vanligt. Han jobbade alla vardagar, året om och registrerade aldrig en enda sjukdag – trots att han egentligen borde ha varit sjukpensionär.

Jag frågade P vad som var hans drivkraft och hur det kom sig att han värken försvann när han var på jobbet. Han svarade

”Värken försvinner inte, men jag kan inte fokusera på mig själv när jag jobbar. Mina elever måste få full koncentration och fokus.”

Som ni kanske förstår fick P alltid bästa möjliga betyg av sina elever.

En annan person som etsat sig fast i mitt minne är den forna advokaten och människorättsaktivisten A som tvingats fly från sitt hemland. Hans fru lyckades få jobb som lokalvårdare efter avklarad SFI, men själv blev han ständigt och jämt bortplockad från rekryteringsprocesserna. Antingen var han för överkvalificerad eller också för underkvalificerad.

A tyckte livet som arbetslös var fruktansvärt. Därför klev han upp varje vardag kl 06 och åt frukost innan barnen vaknade. Sedan gick han en lång promenad till kl 08 då biblioteket öppnade. Där läste han dagstidningar och böcker hela arbetsdagen. Ibland fick han hjälpa bibliotekarierna med enklare uppgifter och de lät honom till och med värma sin mat i deras personalkök. Ibland hjälpte han någon pensionär att ringa färdtjänst och ibland något barn som behövde hjälp med läxläsning. Sent på eftermiddagen promenerade han hem till sin familj där han berättade om sin arbetsdag.

Vänner och familj utgick från att A hade en anställning på biblioteket. Den enda som kände till sanningen var hans fru – och så jag.

Att ha ett jobb betyder mycket. Det betyder skillnaden mellan vardag och helg. Det ger ett socialt sammanhang och det kan ge mening till livet. Min förhoppning med detta inlägg är att någon ska reflektera över vad det är som gör livet värt att leva – är det att ligga på en sandstrand hela dagarna? Eller är det att hjälpa svetselever att förstå yrket?

Det är olika för olika personer, men kan man hitta rätt yrke då är det ett privilegium att få gå till jobbet varje dag.