Ett väldigt konstigt beslut var när den dåvarande regeringen tog bort tjänstemannaansvaret i mitten på 70-talet. Helt plötsligt behövde inte tjänstemän i den offentliga verksamheten ta ett ansvar för sina handlingar. Något som sänder väldigt konstiga signaler.

Det borde finnas två uppenbara fördelar med att även tjänstemän i den offentliga sektorn har ett ansvar förutom den rent principiella.

Den ena är att man hanterar skattebetalarnas pengar. Det är enorma summor och det är konstigt om det inte får några konsekvenser om man gör fel.

Det andra är att ett tjänstemannaansvar skulle stärka förtroendet från skattebetalare i hur offentliga tjänstemän hanterar våra skattepengar.

I mars var det en omröstning i riksdagen att införa tjänstemannaansvar igen. Tro det eller ej men det blev nej. Det finns alltså fyra partier som fortfarande tycker det är bättre att inte ta ansvar än att ta ansvar.

Om man nu ser det som bra att slippa ta ansvar så kanske man kunde göra detta likvärdigt inom alla områden. Tänk om vi företagare skulle slippa ta ansvar. Vi kunde betala skatt och moms när och om vi känner för det. Det personliga ansvaret som styrelseledamot vore också skönt att slippa och alla risker för viten om man blir för sen med ett bokslut kan man ta bort.

Jag frågade en gång en kommunpolitiker vad som hände om en kommun inte följde kommunallagen – I princip inga konsekvenser blev svaret. Då kan man väl lika gärna skrota lagar som man ändå inte behöver följa dem…

Det innebär naturligtvis inte att alla tjänstemän inte tar ansvar eller gör sitt bästa. Tvärtom. Men det är provocerande att de som hanterar våra skattepengar har livstids amnesti även om de missbrukar sin uppgift. Detta med resurser som jag som skattebetalare finansierar.

Om vi skall bli ett bättre Sverige måste alla ta ansvar. Alla politiker pratar vackert om att ta ansvar men just nu finns det många som inte tycker det är lika viktigt.