Häromdagen frågade en släkting ”Vilken är din viktigaste fråga i valet?” Jag önskar att jag hade kunnat svara klimatet, för det är vår tids ödesfråga, men det hade inte varit helt ärligt. Min hjärtefråga är nämligen, utan tvekan, mångfalden. I dess breda bemärkelse.

För mig står mångfald för kreativitet och utveckling. Mångfald skapar energi, dynamik och möjligheter. Dess motsats är enfald.

När min generation (70-talisterna) gick i skolan kunde vi inte välja. Kommunen valde den skola som låg närmast. För många var det ett bra alternativ. Men för den som var mobbad blev skolan ett fängelse eller ännu värre, en tortyrkammare. Det gick inte att byta. Idag har skolvalet blivit en så självklar del i samhället att människor inte inser att det faktiskt finns politiker inte vill ha det kvar.

När min generation växte upp var homosexualitet fortfarande en sjukdom. Sjukdomsstämpeln togs bort 1979. Att tala om fler kön än det traditionella hände så vitt jag vet inte en enda gång under min skolgång (jag tog studenten 1993). Den som älskade en person av samma kön var alltså sjuk. Och den man (eller kvinna) som ville ha ett annat kön än det man föddes med existerade inte.

Det finns faktiskt partier som strävar efter enfald – i näringslivet eller i privatlivet. Både konservativa och socialistiska krafter växer i Sverige.

Därför måste vi försvara den mångfald vi har i vår vardag. Vi kan hitta fantastisk mat från världens alla hörn i våra matbutiker. Vi kan byta skola eller dagis till våra barn om vi är missnöjda. Vi kan välja husläkare, tandläkare eller el-leverantör. Och personal i offentlig sektor kan välja och vraka mellan en rad olika arbetsgivare.

Det är lätt att ta dagens självklarheter för givet. Men de rättigheter – och möjligheter – vi har idag är inte självklara. Det finns gott om exempel på när enfalden har fått ta över. Och det finns gott om politiker som tycker det är bra. Det tål att ha i åtanke.