I våras var det chock när nedstängningar och restriktioner slog till. Det första permitteringsstödet kom snabbt och det hjälpte många att undvika konkurs. Jag tror många även hade hopp om en bra sommar och det fanns en känsla att det värsta var över. Men så kom dråpslagen på rad. Lokala restriktioner i Uppsala, alkoholförbud efter 22.00 och så max 8 personer i sällskap. Återigen fick den värst utsatta delen av näringslivet ta smällen. Med de tuffaste restriktionerna hittills och med Stadsministern som dessutom säger åt alla att stanna hemma dog allt över en natt.
Situationen är mycket allvarligare nu än i våras. Förutom en utarbetad sjukvård så har de utsatta företagen tömt sina lador. Man klarar helt enkelt inte ännu en smäll och med en horisont utan slut är det lätt att tappa modet. Många av de företagare som krigade i våras uppger att man mer eller mindre givit upp. Anna-Lena Holmström beskrev det mycket klokt i UNT att det är en “Mental Lockdown”. Vi har helt enkelt hamnat i ett tillstånd av apati. När näringslivet som är motorn i alla samhällen tappar sugen, då är det extremt allvarligt.
Då blir det extra viktigt att nya besked om stöd kommer snabbt. Supersnabbt. Erfarenheten säger det motsatta. Man pratar om “historiskt stora stöd” och att man är beredd att komma med nya stöd. Men det kan inte vänta och det som är gjort är just “historiskt”. Gemene man kan stötta genom att handla av den lokala restaurangen vilket är uppskattat och det skall man såklart fortsätta med. Men för de flesta räcker det inte på långa vägar. Så allt annat än ett snabbt besked och snabb hantering är absolut nödvändigt.
Sen kommer vi till krånglet och myndighetsröran. Att regeringen brister i tydlighet kan nog alla vittna om. Lyssnar man på en presskonferens så blir man mest förvirrad. För de företagare som nu har ansökt och skall hantera rapportering både av permitteringar och omställningsstöd har många nya gråa hår kommit. Tillväxtverket svarar inte och kommer man trots det fram vet de inte. Alla skyller på alla. Gör du fel får du straff. Men om man inte får veta vad som är rätt eller fel? Om myndigheterna inte svarar? Om beskeden är motstridiga? Om svaren dröjer i denna akuta situation? Hur skall man då veta att man gör rätt? Samtidigt pratar man mer om att hindra fusk än ge stöd. Och de som är ärliga är som alltid de som får ta smällen.
I grunden handlar det nog om ett riktigt dåligt ledarskap. Tydlighet är en bristvara och att alla skyller på alla är nog det sämsta sättet att styra ett land i en kris som denna.