Sommar och semester betyder ledighet för de flesta. För en företagare betyder det ofta att man behöver täcka för sin personal. Därför har jag denna veckan fått ansvaret för 25 arbetssökande. Det är en ynnest att få vara jobbcoach. Det är tufft, men väldigt spännande. Låt mig få delge min arbetsdag.
Jag började morgonen med att ringa en 63-årig kvinna som varit arbetslös en längre period. En kvittrande röst svarade glatt “Jag fick jobbet och börjar redan på måndag.”
Nästa samtal var minst lika positivt. En kille i 20-årsåldern berättade att han kommit in på universitetet till hösten och att han skulle flytta hemifrån nästa vecka.
Efter de två samtalen var jag lycklig som en lärka och tänkte glatt att varken corona-pandemin eller semesterperioden tycks ha dämpat möjligheterna på arbetsmarknaden. Men nästa samtal blev tungt. Killen jag hade inbokad i mitt schema hade ett brokigt cv. Egentligen hade han aldrig lyckats ta sig in på arbetsmarknaden.
“Jag gjorde bort mig i tonåren och fick en rejäl bot. Alla pengar jag tjänar går till Kronofogden. Det känns som jag bara har skulder som växer. Det är inte så lätt att motivera sig att jobba då.
En Man i 30-årsåldern
Därefter pratade jag med en kvinna som varit sjukskriven på grund av utbrändhet. Hon berättade sin livshistoria. Den var inte unik – en ensamstående mamma som jobbat mycket och oregelbundet. När barnen flyttat hemifrån tog energin slut. Nu hade Försäkringskassan bedömt att hon var redo för arbetsmarknaden, men någon faktiskt hjälp (som t.ex. rehabilitering) hade hon inte fått. Hon var så stressad över att söka jobb att hon bara grät. Hon var verkligen inte jobbredo – i alla fall inte idag – så jag bad henne ta några dagars “semester” eftersom de flesta chefer ändå inte är på plats mitt i sommaren. Hennes viktigaste uppgift blev att bli glad igen. Hon fick några “må-bra-övningar” att träna på.
De ovan beskrivna berättelserna är något justerade för att ingen ska bli uthängd. Men faktum är att verkligenheten kan vara så mörk att det är svårt att förklara för en utomstående. Jag har genom åren träffat personer som inte kan ta sig till en anställningsintervju för att de har social fobi och därför inte kan åka buss. Jag har träffat kvinnor som inte törs söka jobb eftersom de kan inte vara på en arbetsplats där det finns män. Risken är nämligen stor att de blir ihjälslagna av sin svartsjuke make.
Att vara jobbcoach ger verkligen en inblick i människors liv. Det är drömmar och livsmål. Det är också sjukdomar och misslyckanden.
Mitt sista samtal idag var med en kvinna som ville starta företag. Hon hade precis fått sin första stora order och var superlycklig. Nu var nästa utmaning att registrera ett bolag Men det är ju sånt jag är van att göra. Imorgon ska hon skicka mig sin affärsplan. Att vara jobbcoach är verkligen inte långtråkigt! Men oj, vad det är komplext.
Tack kära kollegor för att jag får vara er semestervikarie. Ni gör ett fantastiskt jobb i vardagen.