Igår blev jag kontaktad av en kollega som jobbat länge med arbetssökande som står långt från arbetsmarknaden. Hon var bekymrad över läget på arbetsmarknaden och berättade om två av sina deltagare som vi på grund av corona-viruset inte får träffa fysiskt.
Jag har fått tillstånd att berätta om deltagarna och även om jag tagit bort den information som gör att de kan identifieras tycker jag att de beskriver den situation som många befinner sig i just nu…
Den ena deltagare är en man i 60-årsåldern som haft stora alkoholproblem, vi kan kalla honom Curt. De senaste åren har han varit nykter, men hans självkänsla är obefintlig och han är väldigt ensam i sin vardag. Samtalen med jobbcoachen är ofta den enda kontakt han har med sin omvärld. Curts mål var att hitta en praktikplats och få en anställning i samband med att säsongsjobben skulle tillsättas i april. Men corona-viruset har förstås grusat hans planer.
Den andra deltagaren är en utrikesfödd kvinna som kom till Sverige för några år sedan med sin familj, vi kan kalla henne Amina. Hon har ingen arbetslivserfarenhet och hennes utbildningsbakgrund är bristfällig. Maken misshandlar henne och barnen. Aminas självkänsla är mycket låg och hon är dessutom uppväxt i en kultur där kvinnorna tar hand om hem och familj. För Amina har samtalen med jobbcoachen cirkulerat mycket kring vilka möjligheter det finns för henne att få ett jobb och hur hon ska bete sig för att skilja sig.
Alkoholism och misshandel i hemmet är två exempel på hinder som vissa av våra långtidsarbetslösa måste hantera för att komma ut på arbetsmarknaden. Nu måste de också konkurrera om jobben med ungdomar, akademiker och andra som nyligen blivit arbetssökande.
Jag hoppas att Arbetsförmedlingen och våra politiker inser vilken viktig social funktion som arbetsmarknadspolitiken har för många människor. Det avlastar sjukvården, socialtjänsten och polisen. Men framförallt inger det framtidshopp till människor som Curt och Amina – personer som behöver stödet allra mest.