Egentligen borde jag inte lägga mig i den här frågan, eftersom jag är delägare till en av konkurrenterna. Men med min bakgrund känner jag mig ändå skyldig att kommentera den absurda situation som uppkommit.

Härom veckan publicerade Dagens industri nyheten att det statligt ägda Lernia hade begärt 450 miljoner i ägartillskott av sin ägare. Eftersom jag satt i koncernledningen för 10 år sedan och har följt bolaget på nära håll under en lång tid vill jag ge en bakgrund.

Lernia har varit högst delaktigt i att pressa priserna i branschen under det senaste decenniet. Det började redan när jag satt i koncernledningen, vilket bidrog till att jag valde att lämna företaget under hösten 2010. “Bruden skulle kläs” sades det internt . Förberedelserna påbörjades sommaren 2008 då de olika inriktningarna bolagiserade för att en potentiell köpare lättare skulle få en överblick. I december 2012 beslutade Sveriges riksdag att Lernia skulle säljas.

Vid en försäljning är det viktigt att kunna påvisa bra siffor och gärna ökande marknadsandelar. I flera fall lade utbildningsverksamheten så låga priser i sina anbud att de inte ens täckte lönekostnaderna om man följde de kvalitetskrav som kunden hade formulerat. Det finns flera sådana exempel. För att nämna ett: AlphaCE överprövade en absurd prissättning i en upphandling som gjordes av Uppsala kommun 2016, men fick svaret från Förvaltningsrätten att det inte är olagligt att göra förlust. De låga priserna i anbuden har förstås påverkat Lernias balansräkningen och likviditeten negativt.

Under de senaste åren har Lernia ändrat prisstrategi. Det har påverkat företagets utveckling och de har tappat marknadsandelar. Samtidigt har Arbetsförmedlingen (läs staten) köpt betydligt färre insatser av sina leverantörer. Hösten 2019 var nivåerna rekordlåga och flera stora aktörer i branschen har gått i konkurs, av vilka Miroi och Radix är de mest kända.

För sex år sedan hade Lernias utbildningsverksamhet en omsättning på 1 271 msk och för 2019 ser den ut att landa på drygt 4oo msk, en minskning med cirka 70 procent. Bemanningsverksamheten har däremot vuxit:

  • 2018 omsatte Lernia totalt 3 272 msk, varav bemanning stod för 2 647 msk. Cirka 80 procent av företagets omsättning utgörs idag av bemanningsverksamheten.
  • Bemanningsverksamhetens vinstmarginal är cirka 3-4 procent, vilket kan jämföras med Poolia som har haft en vinstmarginal på 1-3 procent de senaste åren.
  • Kompetensföretagen redovisar löpande statistik över de 25 största aktörerna i branschen. Lernia är en av de största aktörerna som hyr ut kollektivanställda.

Är det rimligt att den svenska staten äger och investerar i ett av våra största bemanningsföretag? Staten äger ju redan Samhall, som dessutom har ett riktat uppdrag att ta ansvar för de svagaste på arbetsmarknaden. Samhall har dessutom rätt nyligen fått en EU-dom emot sig för att bolaget anses missbruka sin marknadsdominans inom servicebranschen, men det är en så stor fråga att den nog kräver sin egen blogg.

Ska Sverige vara ett sunt land för företagare är det viktigt att staten klarar av att hantera skillnaden mellan statens uppdrag och att driva företag. Vi måste kunna lita på att staten inte slår utan benen på oss privata aktörer – oavsett om det gäller prisdumpning eller ägartillskott. Ska vi ha seriösa företag i Sverige, måste staten vara en pålitlig aktör som hanterar sina leverantörer på ett seriöst sätt.

För ett tag sedan samtalade jag med en kinesisk affärsman som sedan 10 år tillbaka driver företag i Sverige. När jag frågade honom om företagsklimatet i Kina var hans kommentar “Jag tycker att Sverige är mer socialistiskt än Kina när det kommer till företagande.”

Jag kan faktiskt ha viss förståelse för hans åsikt. Tyvärr.

PS. Bilden är på Lernias årsredovisning 2006, då jag fick äran att pryda omslaget. DS.