Min släkt arbetade på bruket i Galtström i slutet av 1800-talet. Numera tillbringar somrarna i sommarstugeområdet som ligger i viken bredvid. Bruket finns kvar. Det gör även bagarstugan, herrgården och en massa andra tecken på hur livet kunde te sig för drygt 100 år sedan.

På morgonpromenaden brukar jag passera masugnen. Den står kvar där och påminner om fornstora dar. Arbetarna lät järnet kallna i samband med en strejk 1920. När skorstenen kallnade skapades ett massivt järnblock som troligen kommer att finnas kvar för alltid.

Varje gång jag passerar bruket påminns jag om arbetsmarknadens föränderlighet. Tänk vilken annorlunda arbetsmiljö min farfar hade i jämförelse med mig. Och troligen kommer framtida generationer tänka detsamma om oss.

Pandemin har skakat om samhället. Digitaliseringen har sannolikt tagit ett jätteskutt in i framtiden. Värderingar som rör hälsan och hur vi umgås har påverkats, likaså vårt resande och vår konsumtion.

De senaste tre veckorna har jag varit vikarierande jobbcoach i Dalarna. Det har varit både lärorikt och roligt. Dessutom har det blivit påtagligt hur hårt pandemin slagit mot arbetsmarknaden och de arbetssökande. Den synliga arbetsmarknaden, den som syns på platsbanken eller på andra annonsplatser, har nästan utraderats. Kontakter och kunskaper om arbetsmarknaden har blivit ännu viktigare.

Frågan är vilka “masugnar” som kommer stå kvar som minnesmärken när vi tittar tillbaka på 2020. Har vi lämnat branscher och konsumtionsmönster på samma sätt som arbetarna lämnade masugnen? En sak är i alla fall säker… Världen förändras och arbetsmarknaden likaså. Det är bara väldigt svårt att se förändringen när man är mitt uppe i den.