När 4 procent är med i facket

I veckan kontaktade jag det fackförbund med vilket ett av mina företag har kollektivavtal. Jag för vana att försöka involvera facket löpande och passade nu på att fråga om jag har några medlemmar.

Facket får inte berätta vem eller vilka som är medlemmar, däremot kan de berätta antalet medlemmar som jag har i ett visst bolag. Av drygt 50 anställda var det endast 2 (ja, endast två!) som var fackligt anslutna. Det är 3,7 procent!

Jag är inte ensam. Många företagare vittnar om samma sak. De anställda ser inte chefen som motpart, tvärtom jobbar man för samma sak – verksamhetens bästa, vilket innefattar arbetsmiljö, arbetsglädje och affärsnytta. Därför blir det inte relevant att mobilisera sig kollektivt för att driva frågor gentemot arbetsgivaren.

Jag kan inte tvinga mina anställda att gå med i facket och betala 250-300 kr/mån för ett medlemskap (vissa fackförbund kostar 600-800 kr/mån). Men jag behöver fortfarande förhålla mig till det faktum att många lagar och regler bygger på att jag som arbetsgivare har en motpart. Den motparten bör ju helst ha en mandat som är större än 3,7 procent…

Det här visar hur korkat dagens system är. En reformering av LAS diskuteras nu och man vill ju bara ropa “Kejsaren har inga kläder!” till alla inblandade eller rättare sagt “Folk verkar inte vilja vara medlemmar i facket!”. En viktig komponent på den svenska arbetsmarknaden är på väg bort, och på något sätt måste vi hantera det faktum att väldigt många inte vill vara medlemmar i ett fackförbund.

Vi pratar ofta stolt om den “Svenska modellen”, den som blev ett resultat efter Saltsjöbadsavtalet 1938. Och den har tjänat oss bra. Jag är en stor fantast av kollektiva ramverk. Det är också därför jag har engagerat mig i Kompetensföretagen och Svenskt näringsliv. Men tiderna förändras och lagstiftningen måste hänga med.

Drygt 510.000 personer i vårt land är företagare. Fler och fler går från anställning till företagande samtidigt som färre och färre verkar vilja vara medlemmar i ett fackförbund. Regelverk som rör individens trygghet – såsom sjukersättning, arbetslöshetsersättning, arbetsmiljö och anställningstrygghet måste anpassas till den verkligenhet vi lever i.

Det är faktiskt dags att modernisera arbetsrätten. Jag tycker därför att Utredningen En moderniserad arbetsrätt är värd mer än att bli slagträ i den politiska debatten. Vi behöver helt enkelt ett regelverk som fungerar även när människor inte längre vill vara medlemmar i ett fackförbund.

Föregående

Apati, krångel och inga besked

Nästa

Dags att lyfta entreprenörerna

2 kommentarer

  1. Kajsa

    Det fins många andra som har en helt annan uppfattning! Idag är det många som vill gå med i facket, de är den utvecklingen jag ser och även andra. Därför man har insätt att vissa arbetsgivare tro de kan göra som det vill med sin personal idag. Ett av mina företag? Japp vad säger man, det fins en viss kultur i vissa företag. Går man med i facket så bli man inte lång livad där. För man blir inte så populär hos chefen då. Så de är bäst att hålla sig till flocken.( Oftas är det hos småföretagare. ) Där man har koll på varandra. Precis som du nu gör kolla av vilka som är med i facket.🤔

  2. Nu råkar jag ju vara positiv till facken! Så därför är detta lite märklig statistik. Jag kollade inte VILKA som var med, utan antalet. Facket har en jätteviktig funktion, så jag skulle bli glad om fler var engagerade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Producerad av digitalbyrån Salgado och Interactive Solutions.